Det hände mig härom dagen att jag serverade ett par gäster och att desse icke gåfvo mig några drickspengar. Detta är visst ingenting att fästa avseende vid, menas väl. För mig var detta dock ett ämne till allvarliga reflektioner; jag är visst betalt med 10 kronor pr månad (en vanlig dräng får nu förtiden Jämte mat och husrum 25 kronor) af min värd men måste ge ut för husrum pr månad 25 kronor, för mat: 30 kronor, och för tvätt 4, summa 59 kronor, utom hvad renoveringen af min garderob kostar.
Skulle alltså alla gäster följa de någras exempel att icke giva drickspengar, så skulle min existens som kypare naturligtvis omöjliggöras. Därför ehuru sielf seende det teoretiskt oriktiga i drickspenningars existerande, kan jag dock i praktiken icke hylla denna åsigt, och måste naturligtvis icke söka göra gästerna trolig att drickspengar icke skulle Haifa något värde för mig, eller att jag icke skulle mer värdera en gäst som ger, än den som icke ger, man måste naturligtvis söka att främja sina intressen. Fransmän äro ett förståndigt folk, dock giva de drickspengar, ofta mycket litet men dock alltid något. derföre äro de dock icke slösare utan tvärtom. I hela taget är det heller icke så illa beställt med det svenska sig roande och värdshusbesökande folket, det är endast några tidningskrifvare som kommit genom sitt snobbiga uppträde eller för stora pretentioner i ordkäbbel med kypare, då de förre sedan lofvat att göra allt möjligt förfång åt de senare, och naturligtvis begagnat den ädla skrivkonsten till vapen och med alnslånga uppsatser ordat om all den fördel som kunde vinnas därmed om drickspenningarne indrogs; dessa uppsatser hafva naturligtvis aldrig haft någon verkan, utom möjligtvis, att skrifvarne den tiden de skrefvo uppsatserna, inbesparade åtskilliga toddy, jämte respektive drickspenningar. Jag är en stor vän af den offentliga pressen och dess män och har äfven någon gång för att publicera en gagnelig idé begagnat mig af densamma; tyvärr är det omöjligt att bland en hel hop fackmän, deraf dock de flesta äro aktningsvärde människor, icke dessmindre skulle finnas individer som visst icke göra sig förtjänta af den aktning man vanligtvis skänker tolkare af den allmänna meningen; för att nu åtminstone med ett fall bevisa att ordkäbbel varit orsaken till en tidningsuppsats angående drickspengar, och att drickspenningfrågan blott och bart för kyparens skull blef vidrörd så omtalas följande: Uti Söndags‑Nisse för ungefär 7 år sedan stod en rubrik, hvarur jag citerar så godt jag minnes:
På Hotel Rydbergs Café.
Gästen: Ge mig tidningen N.
Kyparen: Den läses.
Gästen (tittar omkring): Jag kan icke se att den läses, skaffa mig den.
(Kyparen försvinner i grottan utan att lyda tillsägelsen antagligen för att tillsägelsen icke åtföljts af en tioöring.)
Gästen (för sig sjelf): Jaså här finns inga tidningar. Går någon annanstans.
Den verkliga händelsen var: kyparen blef tillsagd om tidningen, hvilken lästes i matsalen och i följd deraf kunde gästen naturligtvis icke genast få den. Detta tillsades gästen (tidningsskrifvaren) men denne blef ond och börja väsnas då slutorden lydde; det skall komma i tidningen, följden blef den ofvanbeskrifna uppsatsen, hvaraf dock hvar och en skulle kunna sluta att kyparen var den felande, som då tillsägelsen icke åtföljdes af en tioöring icke ville göra sig något besvär med att hämta tidningen. Mången annan godbit skulle kunna omtalas, huru tidningsmän kommit i delo med kypare och då följden blef en drickspenningfråga i någon af dagens tidningar; det har ofta icke behövts mer än att parterna suttit på något förlustelseställe, och på kypares bord befunnits lika eller större tillgång af Bacchus gåvor, detta blef då straxt föremål för en allvarlig kritik, de kunde naturligtvis icke fatta att den som roar sig blott en gång hvar fjortonde dag, kan, utan att för strängt skada kassan för den gången leva högre, än den som hvarje dag skall vistas på värdshus. Men tidningsskrifvarne äro ett märkvärdigt slägte, det finnes ingenting som de icke skulle begripa. Alla kunna de hjälpa, det heter »goda råd äro dyra» men det är ett ordspråk som inte mera håller streck, detta gällde i Salomos tid, nu kan
man livar dag af Tidningsmännen erhålla goda råd, och dessa till ett verkligt rampris, alla få råd: Konungar, härförare, köpmän, turkar, ryssar, bönder, värdar, kypare; så att om något icke har stigit i pris så är det goda råd, tyvärr vill det icke sällan hända att vid rådens givande stor okunnighet lägges i dagen; jag har ofta läst beskrivningar öfver ett och annat, som ovillkorligen hos fackmän måste väcka löje, det är svårt att ur minnet framdra några bevis på författares okunnighet, i synnerhet som jag sällan bemödar mig taga vara på dylika. skribblerier, som en dylik godbit kan dock framdras den frejdade professor Zacharias Topelius beskrivning öfver ängars vattnande med draineringsrör.
När det nu händer att en författare gör en resa, då är det lycka om de värdar eller städer som han besöker eller den personal honom uppassar kunna vara honom till lags, eljest så ihågkommas de på ett allt annat än vänligt sätt. Det, finnes en liten broschyr utgiven här i Stockholm och nämnd
”På andra sidan Bottenhavet”, eller något dylikt, der författaren på ett högst brutalt. sätt talar om land och folk, men den som blott ser det dåliga, visar på samma gång att det goda och sköna är honom främmande. Ett af den värde författarens yttrande förtjänar särskild uppmärksamhet; uti staden Wiborg tog han logis på Hotel Imatra, hvars värd var en Herr Meyer, en i staden allmänt aktad och ärad man, denne får af författaren det värd omdömet att vara en man som gärna skörtar upp resande etc. men att han (författaren) hört det i staden finnas andra, värdshus der den resande icke behöfver frukta för att bliva uppskörtad, hvadan han anser göra sina landsmän en tjenst genom att varna dem för att taga logis på Hotel Imatra. Jag gjorde mig senare underrättad om förhållandet. Resenären hade då som det visade sig fått betala 7 (sju) finska mark för soupér och logis för tvenne personer och det en god supé ändå. Är detta dyrt? Skulle han tagit in på Societetshuset hade han väl fått betala dubbelt, detta kan jag försäkra,. Det är då sjelffallet att resenärens blotta personliga lynne varit orsaken till dessa lögnaktiga utfall mot en verkligen aktningsvärd man, också får man af denne författares resebeskrivningar endast den föreställningen och bekräftelsen af ett gammalt ordspråk: nämligen om beskickningen till Rom, i form af ett icke annat än smuts seende väsen som vänder lika obildad tillbaka; det är endast skada att en ärad allmänhet för sina penningar skall erhålla dylik dravel till lektyr, och detta till på köpet späckad med lögnaktiga uppgifter. Jag har nu med föregående endast försökt att med fakta, söka stöd för mitt påstående, att hela drickspenningfrågan och de grova utkast mot kypare icke är o allmänhetens åsikter, utan oftast äro slutprodukterna af enskild ordkäbbel, kypare och tidningsmännens ensak.
En för några år sedan i Aftonbladet eller Allehanda införd uppsats, rådde allmänheten att åt kypare icke giva några drickspengar, ty oftast användes de givna penningarna blott till oädla nöjen, samt att det är omöjligt att alla kypare kunna bliva sina egna. Käre Rådgivare, hur vet du, att dessa penningar begagnas blott till oädla nöjen eller om de begagnas till nöjen, tror du icke att en kypare likaväl kan behöva förströelse som en Handelsbetjänt m.fl. och att alla andra människor, undantagandes kypare, skulle få roa sig, vore ju ett ganska kuriöst stadgande; sedan framkastar rådgivaren att icke alla kypare kunna bliva källarmästare; detta. är visserligen ganska troligt, och ingalunda beklagansvärd, har dock i det avseende som rådgivaren menar ingenting att betyda, inte bliva ju alla tidningsreferenter redaktörer, och inte alla handelsexpediter egna köpmän, men redan möjligheten att kunna bliva det är en skön sak, och giver moralisk styrka och ofta nog är en kyparsyssla lika lönande som en krögarebefattning.
Uti en annan tidning stod äfven en gång en uppsats angående drickspenningar. Referenten hade gjort en utrikes resa, och under resan varit i största grad utsatt för plågoandar som med onödig tjensteifver aflockat honom drickspengar, det torde väl knappt vara nödvändigt att nämna det dessa plågoandar vore lifslefvande kypare; hemkommen till Sverige slungar han en väldig ström af otidigheter mot allt livad Hotellpersonal heter. Äfven i Allehanda för i år förekommer en resebeskrivning, deri följande läses: sedan man äntligen blivit qvitt dessa »riddare vom Trinkgelde» dessa hoteldemoner, som synes vara till här i vertden endast för att fortsätta förstörelseverket på den resandes kassa der eras respektive värdars tilltagenhet tagit slut.
Nu kan här med skäl frågas, livad menar referenten härmed? Har man rätt att kalla en sin syssla skötande individ för demon, och hvarför nämnas alltid blott kypare? Drickspengar är något så vanligt att högst få finna deri något märkvärdigt, de givas i form af belöningar ofta åt ganska framstående män, pigor och drängar få drickspengar åtminstone en gång på året, på Hotel och privata rum hafva städerskorna anspråk att få drickspengar, Drickspengar givas åt borstare, portvakter, advokater, doktorer, hyrkuskar, springpojkar och tjänstemän o. s. v., redan från äldste tider var det vanligt att betjäningen för sin tjensteifver belöntes genom frivilligt givna skänker. Drickspenningseden är således gammal, är dessutom så inrotad i de civiliserade länders bruk, att den svårligen torde kunna avskaffas.
I en resebeskrivning öfver Sverige har dess författare ansett det vara sin plikt att åt de resande meddela det på Stockholms större hotellen service står på räkningen, och att tack vare dessa visa anordningar den resande fritages från besväret att åt betjäningen giva några drickspenningar; hvad som emellertid är säkert, är det, att betjäningen på såväl de större som mindre hotellen äro klent betalda, och att om de icke finge några drickspengar de inte skulle med sin lön kunna hålla sig hela kläder på kroppen, lyckligtvis finnas få resande som fästa avseende vid servicens tillvaro på räkningen. Att många värdar begagnat sig af denna extrapost för att ännu ha en extra inkomst lider intet tvivel, många mena kanske dock med service servisens (linne och annat husgeråds) brukning, hvilket egentligen torde vara det rätta. På några, af de mindre hotellens räkningar står istället för service, borstning; dessa penningar tillfalla då vanligtvis oafkortadt borstaren, isynnerhet därför, för att uppmuntra honom i hans bemödanden att vid de resandes ankomst till Stockholm övertala dem att taga in i det Hotellet der han är anställd, det är klart att i det nyssnämnda fallet borstaren eller uppassaren icke behöver få några drickspengar. Det finnes städer i Sverige der hotellstäderskorna icke allenast icke få någon lön, utan äfven äro förpliktigade att med de drickspenningar de erhålla bidraga till avlöning åt den övriga betjäningen, äfven finnes det ställen der tamburvaktmästaren måste betala för sin födkrok, i det han för sina kängkrokar eger att betala skälig hyra, det; finnes äfven många andra platser der innehavaren till platsgifvaren är skattskyldig. – Systemet är dock i Sverige icke så utvecklad som i flera andra länder. Jag vill nu icke påstå att det ligger något orätt däruti; men säkert är det orätt, att en illa underrättad författare skriver om ämnen dem han icke känner, ty af ovanstående kan läsaren dock tydligen se, att en stor del af den människoklass hvilkas inkomst består af drickspengar, icke allenast äro otillräckligt betalda, utan äfven måste betala för sina platser. Jag har nu sökt att visa, det kypare m.fl. andra tjänande personer äro för sin existens uteslutande hänvisade till drickspengar, hvadan de visst icke behöva blygas för att taga emot dem, ty de äro väl och ofta nog ganska svårt förtjänade, ty det vore (åtminstone i de vanliga fallen) omöjligt för en kypare i Stockholm att kunna berga sig med sin lön, om äfven hans sparsamhet skulle bliva aldrig så kinesisk, och omöjligt för en rockupphängande vaktmästare att kunna leva af sin födkrok om icke drickspenningar vankades. Det vore visserligen för betjäningen en god sak om drickspenningarne anskaffades, och värdarna åtog sig att giva nödvändig lön; jag vill nu icke orda därom, huruvida värdarna skulle kunna gå i land därmed, men om man antager att en servitör som icke får mat och husrum på stället, skulle bliva betald med 75 kronor i månaden, en efter min beräkning alldeles nödvändig månadspenning, och man sedan beräknar hvilken årlig avgift kyparna skulle åsamka sina värdar, så skulle man finna, att denna post nästan skulle sluka inkomsterna för Stockholms större värdshusvärdar, såvida man får beräkna deras inkomster efter taxeringslängderna. I England ha dock värdarna ansett sig kunna betala sina kypare så att dessa icke äro beroende af drickspengar, men eger dock detta förhållandet icke överallt sin tillämpning, utan finns det många ställen der förhållandena äro lika med de härvarande. Ett som är säkert är det, att något ordande om drickspengars indragande icke kan bliva något af, förrän betjäningens existens bliver oberoende af denna möjliga händelse, huruvida dock värdshusvärdarna kunna hafva något intresse uti att ändra villkoren för servitörerna är högst tvivelaktigt, säkert är att om någon gång så skulle hända, publiken inte skulle vinna mycket därpå, ty säkert är, att varornas pris måste höjas för att kunna åstadkomma något dylikt, och sedan tror jag äfven att denna, ändring skulle åstadkomma ett annat förhållandekypare och gäster emellan, som kanske mest skulle förbittra livet för de Herrar som nu mest skrika om drickspenningarnes avskaffande.
Uti en tidning stod äfven att kypare endast använda sina förtjänster till oädla nöjen, det lär väl hända emellanåt att äfven bland kypare finnas sådana exemplar som icke alltid använda sina förtjänster till något gott ändamål, men sådant är ju äfven förhållandet bland alla andra människor, men isynnerhet är en kypare utsatt för stora frestelser, ,just därför att han är i tillfälle att åse hur andra människor roa sig, icke underligt då om han, någon gång slår sig lös, och söker att sjelf njuta de nöjen, dem han sett andra människor njuta. Att dock alla kypare skulle använda sina inkomster till nöjen, är ett stort misstag; jag känner mången kypare som underhåller sin orkeslösa mor, eller far, mången har hustru och barn att försörja, mången köper sig egendom, och många börja egen affär; jag känner en kypare som ger ut alla sina inkomster för att förkovra sina musikaliska insikter, och hellre går i luggsliten rock än att sakna ett piano, dessutom känner jag flere som med flit egna sig åt språkkunskaper m.fl. gagneliga ämnen.
Ibland en stor del af publiken är ofta den tron gängse att kypare äro merendels obildade, människor. Det skulle knappt falla någon in att kalla en kypare för en bildad person. Jag känner dock mer än en kypare, som äfven i boklig bildning har större kunskaper än en stor del kontorister och bodbetjänter, hvilka dock tro sig vara i bildning hela mänskligheten överlägsna. När en kypare är kypare vill ingen ha någon bekantskap med honom, men så snart han blir källarmästare så vilja straxt de som nyligen ringaktat honom bliva hans dubröder. Jag känner mången källarmästare, f.d. kypare, som nu ingen vill neka att sällskapa med, och som verkligen äro aktade personer i samhället, och hvilkas bildning numera ingen vill bestrida.
Jag har nu endast för allmänheten yppat hvad jag vet sanning vara, må allmänheten göra sina, slutsatser. Det kan icke nekas att denna skrift hvimlar af grammatikaliska fel, men må det ihågkommas att författaren icke gått i skola, dessutom är kypare, i hvilkens intresse det just icke ligger att öva sig i författarskap. Denna lilla skrift hade kunnat ‘undvikas om tidningarna varit nog rättkänsliga att lämna plats för svaromål, mot de af dem avhandlade drickspenningsuppsatser. Äfven hade skriften kunnat bliva tydligare, jag hade kunnat namngiva ställen och personer för att förtydliga ett och annat, men ingenting hade ju ändå blivit mer bevisat för det; men möjligtvis hade en och annan icke älskat att här bliva namngiven.
Äfven tror jag att skriften skall klandras på många olika sätt, men ämnar icke bry mig om det. På en sanning kan förtal icke verka.
Men en kypare borde, enligt åtskilligt gott folks mening, icke få uttala sina åsikter. Jag har nu gjort det, jag har uttalat mina åsikter, må andra göra sammaledes.
Författaren.
Drickspenningsfrågan.
En brefskrifvare till en landsortstidning har enligt eder ärade tidning tillskrivit sin tidning några upplysningar angående Stockholms kypare. Det vore till ingen nytta att besvara brefskrifvarens märkliga uppsats; härmed vill jag äfven endast upplysa allmänheten att de flesta bland kypare, däribland isynnerhet de ifrån de större Caféer, betala för husrum från sex (6) till tjugu (20) kronor månatligen, och för att ernå så billig hyra, bo långt ut på malmarna, samt trots alla besparingar knappt kunna få dessa att stiga till ett par hundra kronor om året, och att den vanliga inkomsten för kypare å de större Caféer varierar mellan 2 a’ 3; kronor om dagen; för dessa 2 a’ 3 kronor (en vanlig arbetares dagspenning) skola de sedan gå väl klädda samt bestå sig tvätt, mat och husrum. Det är klart att i dessa dyra tider en sådan existens är allt annat än avundsvärd. Det är väl möjligt att vid några af Stockholms mindre Caféer och för ett tiotal kypare förhållandena äro annorlunda, och att dessa kypares inkomster uppgå till hälften af hvad brefskrifvaren nämner, men, hvad har brefskrifvaren därmed att skaffa? Hvad lider väl han m.fl. därpå, att det finnes kypare som förtjena pengar för att betrygga sin framtid; det heter »arbetaren är sin lön värd», och som redan nämnt, finnes det endast ett fåtal kypare som förtjena mer än hvad till en tarflig existens nödvändig är, eller anse de hygglige personer som så mycket orda om drickspenningväsendet, det för rättvist, att en servitör för sitt arbete icke borde få någon ersättning och i följd deraf svälta ihjäl. Hvad menar referenten med barmhärtighetsverk, om en läkare för ett sjukbesök (i brist af lämplig läkartaxa) erhåller en tia, egen icke samma förhållande då äfven rum? Lika stort och lika berättigat anspråk som en läkare har äfven en kypare, detta torde vederbörande inse. Men sannerligen ser det icke ut, liksom det funnos vissa personer, som med avundsjuka åse då en kypare för sitt besvär erhåller en tioöring, och hellre önska den i egen ficka, än att unna den åt dem, som för sitt livsuppehälle äro deraf beroende.
W. X.
Denna uppsats var ämnad åt en Stockholmstidning, som dock icke ville taga emot densamma. Jag har ansett uppsatsen icke vara oriktig, och skäligt vara att till tryck befordra; och hoppas att taxeringsnämnden i Stockholm icke sitter tro till Hallandspostens brefskrifvare.
Stockholm,
Associations‑Boktryckeriet, 1877