Förklaring: “Att skudda stoftet av fötterna (Matt 10: 14)”
Att man skuddade stoftet av fötterna var ett symboliskt uttryck för, att man tog avstånd från någon och inte mera ville ha något att göra med den platsen eller de personerna. När Jesus gav i uppdrag åt sina lärjungar, att gå ut och förkunna evangelium — det glada budskapet — då sade Han även, att om man inte tog emot dem på en plats, utan ringaktade dem och visade bort dem, då skulle de skudda stoftet av fötterna och lämna den platsen. Det betyder, att de därmed skulle visa att de gjort vad de kunnat för denna plats men eftersom man inte ville ta emot deras budskap, så gick man nu till en annan plats. I Apg 13: 51 ser vi, hur Paulus och Barnabas praktiserade denna Jesu uppmaning. I Antiokia i Pisidien hade Paulus och Barnabas predikat några sabbater, då judarna uppviglade till upplopp emot dem, och drev dem ur staden. Då läser vi såhär: »Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begovo sig till Ikonium.» Man hade försummat ett nådeserbjudande, och budbärarna gick vidare till annan plats.
Lite historia om oroligheterna i Dresden 1848
Ur Anarkismen efter svenska och utländska källor. Detta verk av Fredrik Lindholm (1861-1938)
Mikael Bakunin föddes 1814 i Torshok i guvernementet Twer. Tillhörande en högadlig familj erhöll han sin uppfostran i Petersburg i en kadettskola och inträdde 1832 i armén som fänrik vid artilleriet. 1838 begärde han afsked och flyttade 1841 till Berlin, där han studerade Hegels filosofi, samt 1842 till Dresden. Då han i Tyskland iakttogs af ryska agenter, begaf han sig till Schweiz, där han blef en verksam ledamot af den kommunistisk-socialistiska föreningen. Ryska regeringen förklarade honom landsflyktig och konfiskerade hans egendom. Från Zürich begaf han sig till Paris, där han väckte stor uppmärksamhet, sedan han den 27 nov. 1847 vid polackernas bankett hållit ett djärft, eldande tal, hvari han förordade en förbrödning mellan ryssar och polacker till gemensam revolution. Följden af detta tal blef, att ryska regeringen fordrade hans utlämnande och satte ett pris af 10,000 rubel på hans hufvud. Bakunin flydde då till Brüssel men återvände till Paris efter februarirevolutionen, uppträdde därpå i Berlin under marsoroligheterna och bevistade samma år i juni slavkongressen i Prag. Då i maj 1848 oroligheterna i Dresden utbröto, tog B. en synnerligen verksam del i kampen och blef medlem af den revolutionära regeringen. Efter Dresdens fall följde han den provisoriska regeringen till Chemnitz, där han häktades den 10 maj. Han fördes nu till Königstein, där han dömdes till döden, men benådades till lifstids straffarbete.
Om Friedrich Ferdinand von Beust
Roll under 1848-1849 års oroligheter År 1846 övertog han sändebudsposten i London. Då han var känd som moderat konservativ och intresserat sig för reformer, hemkallades han under marsdagarna 1848 för att träda i spetsen för sachsiska utrikesministeriet.
Emellertid segrade under hans hemfärd en liberalare riktning, varför Beust inte inträdde i ministären, utan erhöll sändebudsposten i Berlin. Denna innehade han till 24 februari 1849, då han blev sachsisk utrikesminister. Som sådan avrådde Beust kung Fredrik August från att godkänna den av förbundsparlamentet i Frankfurt am Main utarbetade tyska riksförfattningen, vars gillande folket och lantdagen energiskt fordrade. Då rådet följdes, utbröt ett uppror i huvudstaden (Dresdens majdagar). Beust tillkallade preussiska trupper och förmådde kungen att söka skydd i Königstein. Sedan revolutionsrörelsen besegrats, deltog Beust livligt i förhandlingarna om tyska författningens ordnande. Han arbetade ivrigt för att bevara de smärre staternas självständighet mot Preussens växande inflytande, och då han å Sachsens vägnar undertecknade trekungaförbundet med Preussen och Hannover, skedde detta under uttrycklig reservation av Sachsens rätt att lämna förbundet, om ej övriga mellanstater anslöt sig. Då Bayern och andra vägrade anslutning, strandade detta preussiska försök att skapa en unionsförfattning
Om Dresden i slutet av 1840-talet
Dresden Under Sachsens marsrevolution spelade dess metropol Dresden inte någon viktig roll på grund av dess anti-regeringsmotstånd. Det offentliga livet i staden politiserades inte förrän utnämningen av det liberala marskabinettet den 16 mars och förberedelserna började för val i Frankfurts nationalförsamling.
Bland de starkaste lokala politiska organisationerna var “Patriotic Association” ( Vaterlandsverein ), som grundades i början av april, som hade fyra tusen medlemmar i slutet av 1848, varav hälften av yrkesarbetare och arbetare. I maj valdes kandidaterna framgångsrikt till det tyska parlamentet. Medan ledningen för “Patriotic Association” var i händerna på intellektuella, som stödde en demokratisk monarki, var majoriteten av dess medlemmar republikaner. Föreningen dominerade förbundet mellan alla saxiska `patriotiska föreningar. ‘ Den nära anslutna Dresdner Zeitungpublicerad sedan grundandet hösten 1848 med Ludwig Wittig som redaktör, blev den ledande tidningen för saxisk demokrati, tillsammans med Volksblitz publicerad av August Röckel, en vän till Richard Wagner, ett papper med en radikaldemokratisk och utopisk-socialistisk profil . I motsats till “Patriotic Association”, bestod den måttligt liberala tyska unionen ( Deutsche Verein ) huvudsakligen av hantverkare, köpmän, intellektuella samt tjänstemän och officerare; i december 1848 kunde det endast få en plats i valet till det saxiska parlamentet, medan de återstående fem gick till ‘Patriotic Association’. Arbetarförbundet ( Arbeiterverein), som grundades i början av maj 1848 på initiativ av Leipzigers och politiskt nära kopplat till den “patriotiska föreningen”, såg sig själv som att representera de sociala intressena i alla under privilegierade lagar; i början av september 1848 anslöt den sig till Arbeiterverbrüderung (arbetarnas fraternisering) och gjorde stora ansträngningar för att sprida sin organisation i det öst-saxiska området.
I januari 1849 diskuterades parlamentariska kontroverser i den nyvalda Landtaggengav en stark impuls till det politiska livet i Dresden. Vänsterstyrkor dominerade båda husen, den tjugo-suppleantklubben för den extrema vänstern utövade en särskilt framträdande hävstång. Dess ledare, Bautzen-advokaten Samuel Erdmann Tzschirner, tillsammans med August Röckel och Ludwig Wittig, bildade kärnan i en konspiratorisk korsning som förväntade utbrottet av en andra revolution och förberedde sig för den genom att upprätta många kontakter. De arbetade nära med centralkommittén för den tyska demokratiska alliansen kring Karl D’Ester samt med Mikhail Bakunin och polska och tjeckiska revolutionärer. Som ett resultat hade Dresden våren 1849 blivit centrum för ett utbrett samarbete mellan revolutionära aktivister i central- och östeuropeiska länder.
Elbe-staden var scenen för en akut revolutionär kris när den saksiska kungen Friedrich den 28 april 1849 upplöstes underhuset i Landtag som gynnade godkännande av Reichs konstitution som antogs av Frankfurts parlament. Det kollapsande administrativa kabinettet, som sedan mars 1849 hade varit kvar i Ferdinand Freiherr von Beust, den 3 maj, före den revolutionära orolens början, framställde Berlin-regeringen om militärhjälp. Den preussiska regeringen flera dagar tidigare hade erbjudit alla tyska stater sin hjälp i att besegra folkräkt. Förargningen vid vägran av monarken att acceptera riketkonstitutionen och rädsla för ett ingripande från preussiska trupper var de avgörande orsakerna till upproret som bröt ut på eftermiddagen den 3 maj 1849. Upproret började när en folkmassa samlades runt armén och krävde vapen och ammunition för försvaret av staden och militären öppnade eld mot den växande folkmassan. Inom några timmar barrikaderades gamla stan, och även om den kommunala vakten förblev neutral, var regeringen initialt tveksam till att undertrycka upproret med militära medel. En kommitté för allmän säkerhet bestående av demokratiska suppleanter under Tzschirners inflytande gjorde första förberedelser för stadens försvar, men det hoppades framför allt att kungen snart skulle avsluta sitt motstånd mot antagandet av konstitutionen.
Den 4 maj flydde kungen och hans återstående ministrar till fästningen Königstein. En 24-timmarsvapenförhandling som förhandlats av säkerhetsunderkommittén med militärguvernören i Dresden gjorde det möjligt för arméns ledare att ta med trupper från andra delar av landet och vänta på ankomsten av ett preussiskt hjälpkorps, medan upprorna hänge sig med illusioner om en möjlig kompromiss med regeringen och förlorade värdefull tid som krävs för att samla sina styrkor.
På initiativ av Tzschirner. den 4 maj valde de Landtag- deputerade kvar i Dresden en provisorisk regering med tre huvud, där Tzschirner representerade den extrema vänstern, Freiberg-distriktsrådgivaren Otto Heubner vänster och den privata rådgivaren Karl Gotthelf Todt de vänster-liberala suppleanterna i den saxiska Landtag. Den preliminära regeringen uppnådde dock aldrig sitt mål att aktivt mobilisera befolkningen i hela landet för att stödja riket konstitution, särskilt oförmögen att uppmuntra till den politiska fastheten av den liberala bourgeoisin, som hade varit inblandad i den tidigare, fredliga fasen av den konstitutionella rörelsen. Nästan överallt i landet vägrade bourgeoisin att delta eller stödja den provisoriska regeringen och dess följare, av rädsla för eventuella radikaldemokratiska och socio-republikanska tendenser till upproret. Symtomatisk var attityden hos de kommunala myndigheterna i Leipzig, som förklarade deras stad neutral och placerade den under skyddet av Frankrikes nationalförsamling. Också framgångsrika var de upprepade försöken att dra de saxiska trupperna till upprorets sida genom att vädja försvarets ställning från rebellens ledare.
Intensiva kollisioner började runt klockan tolv den 5 maj. Fem tusen saksisk-Preussiska regerings trupper konfronteras av tre tusen helt otillräckligt beväpnade upprorister som stöds av oegentligheter och frivilliga från andra platser i Sachsen; så bristen på någon militär organisation var en avgörande nackdel. I två attacker mot flankerna avskärde de kontrarevolutionära trupperna den gamla staden som modigt försvarades av barrikadkämpar, med tunga offer på upprorismens sida, särskilt på grund av militära brutala övergrepp. Det var totalt två hundra femtio döda och flera hundra sårade. Kända artister som arkitekten Gottfried Semper, kompositören och musikregissören Richard Wagner och skådespelerskan och sångaren Wilhelmine Schröder-Devrient stödde upproret, där Bakunin och arbetarklassledaren Stephan Born spelade huvudroller. Den provisoriska regeringen tog sig till mer avgörande revolutionära åtgärder först efter att det var för sent och trupperna under tiden hade överhanden. På morgonen den 9 maj gav revolutionärer upp kampen och drog sig tillbaka genom Freiberg till området längs foten av Erzgebirge.
Rolf Weber översatt av James Chastain.