Idag är ön Ålandet ett naturreservat förutom en liten del som är för fritidsboende. Utöver den stora ön tillhör även öarna Stor-gluggen och Lill-gluggen samt Ålandskoppen fastigheten Ålandet.
Långt in på 1970-talet användes den norra viken till depå för timmertransporter.
Första gången ön nämns i kända handlingar är i 1720 års förteckning över hemman som drabbats av ryssarnas anfall. Där framgår att det fanns ett torp på ön och att det blev bränt av ryssarna den 18 augusti 1719. Torpet låg nära öns mitt, vid dess midja.
Vid Östernäs storskifte 1777 var 10 tunnland och 3 kappland av Ålandet upptaget som motsvarar ca en 1/3-del av hela Ålandet. Den största delen av Ålandet kallades Ålandstorpet och köptes av Algot Jansson från Björnö gård.
I 1725 års jordebok finns Ålandet upptaget som oskattat torp under Björnö säteri. Detta gäller även i böckerna från 1726 och 1750–1753.
Vid det svåra ryktbara missväxt- och hungeråret 1867–1869. förpantades Ålandstorpet till herrarna på Björnö gård för två tunnor råg.
I 1772 års jordebok återfinns Ålandet med Erik Svensson som innehavare såsom ett ”oskattelagt torp utom rå och rör under Björnö säteri.
Utom rå och rör
När något beskrivs som “utom rå och rör” betyder det att det ligger utanför de definierade gränserna för den mark som formellt tillhör en viss fastighet. I det här fallet innebär det att torpet Ålandet inte ingick i den skattelagda jorden som låg inom de fastställda gränserna (“rå och rör”) för Björnö säteri.
Efter 1777 redovisas inget torp under Björnö säteri förrän 1862 och då i ett gravationsbevis (samling av en fastighets pantbrev) där det var upptaget som en frälselägenhet.
I jordeboken för 1777 redovisas istället Ålandet med Erik Svensson, oskattelagt torp med anteckningen ”på Wästernäs ägor”. Erik var född 1720 i Dalarna och gift med Margta Andersson, som var född 1709, sonen Johan var född 1755. De hade även en pigan som hette Maria Carlsson och var född 1736. Även 1797 gällde samma sak men då bodde där Jan Jansson, född 1739, hans hustru Anna Persdotter, född 1754, dottern Anna-Greta 1772 samt ytterligare en Anna född 1723.
Det står i husförhörslängden ett ”D” framför namnet men det är ju orimligt att det skulle vara en dotter. Mer sannolikt en mor till Jan eller Anna.
1803 föddes Jan Erik Österman Ersson, son till Erik Ersson och Anna Andersdotter, i den lilla stugan på ön.
Även 1807 upptas dessa i jordeboken under Wästernäs. Detsamma gäller 1817 men då benämns det torpet som ”öde”. I 1825 års jordebok är det inte längre upptaget. Men ”Ålnäset är upptaget som oskattelagt torp under Wästernäs. 1871 fanns inget av namnen Ålandet eller Ålnäset upptagna. Men troligen låg Ålnäset i Nabbo.
1977 beskrevs Ålandets Bebyggelselämningar till storlek 200 x175m, en husgrund efter bostadshus samt flera obestämda uthusgrunder och odlingsgrunder med spridda odlingar. Husgrundernas totala storlek är 11 x 6m med ett skorstensröse. Det finns kvar flera Aplar i området.
Ålandstorpets Släkt flyttade till Gräskö, där Johan Edvard Österman född 1863 gifte sig med Frida Matilda Englund född 1866. De fick 4 barn Sven Olof född 1891, John Uno född 1892, Fanny Matilda född 1893 samt Lars Mårten född 1899.
1914 spelade Johan Edvard kort med bl.a. Erik Gentele som vann pokerpotten på 2000kr och den betalades med ön Lillgräskön. Senare köptes ön tillbaka av familjen Österman från Eriks barn Tomte, Svea och Lisa för 4000kr. Mer om detta under familjen Gentele.
Nästa generations stora namn var Gräskökungen Johan Edvard (Odens son). Han gifte sig 1927 med Ingrid Oskaria Tell född 1998 i Strå Östergötlands län. Att beskriva Odens son skulle kräva en hel bok så jag nöjer mig med att han var fiskare, dragspelare, kompositör och smugglare. För den som är intresserad finns det böcker om Gräskös historia. Tillsammans fick de 3 barn Inga-lill född 1924, Lars Uno född 1925 samt Nita Kristina född 1927.
En hemsk händelse på Ålandet. Av Birger Ahlrén
Sommaren 1798 pågick i Köpmanholm kartläggningsarbeten för storskifte av Yxlö och Lolsviks byar. Furusund var bränneriet igång för avbränning av de årligen tillåtna 4,000 tunnorna spannmål Platschef var den myndige Inspectoren Axel Holmström. Han hade fått litet extra besvär nu, då uppmätnings—och inventeringsarbetena påbörjats för de värderingshandlingar som skulle föreligga vid förestående syn av ”Herrar Coomitterade över Allmänna Spannmålemagasins inrättande i riket.”
Det var Presidenten Carl Eric Lagerheim som givit Byggmästaren Anton Pousette, Kopparslagare Gabriel Sundqvist och Murmästaren Wilhelm Roman i uppdrag att upprätta en värderingshandling för Bränneriet. Den kom senare, den 29 september, att redovisas som “Wärdering öfver Furusunds Krono Bränneri, Åbyggnader med dess tillhörigheter”, och slutade på 18 154 Riksdaler Specie. Det var således mer än vanligt av rörelse på båda sidor om “Furusundshålet”. Det märktes inte minst på Krogen på Furusund, där det var mer “utombys” folk än vanligt.
Måndagskvällen den 11 juni var ett ovanligt samtalsämne i allas mun. Där satt Brännmästaren Lundqvist och underhöll Byggmästare Pousette och Murmästaren från Norrtälje med spekulationer kring en främmande karl, som ditförd till Holmström uppträtt mycket besynnerligt.
I sorlet hördes också magasinsdrängen Henric Petterssons röst där han satt med några andra drängar och sjömän och berättade om händelsen i magasinet. Där hade på eftermiddagen en snyggt klädd karl blivit införd av Eric och torparen Jansson från Ålandet. Han pratade och påstod att finndrängarna skulle känna igen honom, hur de än nekade därtill. Pettersson själv hade inte kunnat låta bli att ironiskt fråga varifrån han fått de fina läderskorna och de granna blå strumporna. På det svarade han, att båtsmännen hemma hos honom gjorde sådana och att strumporna hade han köpt i Åbo. “Men faan trodde honom” skrattade Pettersson. Han hade säkert rymt från något regemente och hade något skumt i påsen” Inspectoren hade skickat iväg dem till Fjärsman i Västanvik, vilket han säkert gjorde rätt i, vidhöll Pettersson. Han visste då inte, vad som senare skulle ske, men som framgår av Tingsprotokollet den 22 juni 1798.
Meddelade Länsmannen Fendriken Äldre Herr Rutger Hult att han till Tinget låtit inkalla Bemälte Erik Ersson och Inspectoren vid Furusund Herr Axel Holmström med anhållan att de för upplysning om rätta förhållandet skulle få avgiva berättelse härom.
Erik Ersson berättade att han sedan hösten 1797 tjänat lotsardäng i Oxhalsö men varit ute i sin moders stuga på Ålandet för att rusta en sjöbod. Måndagen den 11 juni kom då en okänd karl in i stugan, Han hälsade ödmjukt och Eric bjöd honom gå fram och sätta sig.
Mannen var klädd i ljusgrå klädes jacka av vallman (vadmal), bruna byxor, mörkblå ullstrumpor samt vax läderskor. Karlen talade om att han varit i sjönöd, när en skuta med fem personer förlist ute vid “Söderharms Båken i stora havet. Han var hungrig, då han inte ätit på flera dagar.
Han fick då mat av Eriks moder. Under det att han åt frågade Erik var han lämnat båten han kommit med dit till Ålandet. “På andra sidan intill vattugården” svarade mannen. När Erik kom dit för att se på den, fann han, att det inte kunde vara någon finnbåt, utan att den var av Roslagstyp. Han gick då över till sin granne, torparen Jan Jansson,
Han berättade om den främmande mannens ankomst och bad Jan följa med, och utröna vad denne ville, eller hade att säga. Det gjorde Jan, och när de kom tillbaka till Erssons stuga, hade mannen ätit, och Jan Jansson frågade karlen varifrån han kommit och fick samma svar, som Erik fått tidigare.
De bad karlen visa pass eller prästbevis. De fick ett prästbevis, som ingen av dem kunde läsa. De föreslog därför att karlen skulle följa med dem till Furusund ca 12 mil från Ålandet. Det hade karlen ingenting emot, då han sade sig ej ha gjort något ont. De tog Erssons fembords— båt, en skötbåt och begav sig till Inspector Holmström på Furusund.
Vid ankomsten till Furusund var Inspectoren på bryggan, och de framförde sitt ärende. Inspector Holmström begärde att få se mannens pass. Han fick prästbeviset och högt så att både Eric och Jan Jansson hörde innehållet.
Erik märkte att karlen under uppläsningen darrade på benen. “Var har han tagit det här? Holmström frågade mannen. “Kanske han gjort det själv?
“Jag har fått det av min präst” svarade karlen. “Kanske finns det några drängar från Finland, som kan igenkänna mig? ”
Holmström lät dem då föra mannen till Bränneriet. Då de sedan återkom utan att någon känt igen honom, rådde Holmström dem, att föra honom till Fjärdingsman Persson i Västanvik.
När de kommit ut ett stycke på den s.k. Furusundsfjärden hade karlen frågat om han kunde få ligga hos Erik den följande natten. Eric hade svarat att om det blev så sent, att, de ej skulle hinna till Fjärsman, skulle väl detta gå för sig.
Straxt därefter såg Erik hur karlen steg upp på det bräde som de brukar sitta på när de ror, och hur han hade en yxa i handen. Den hade legat i båten och tillhörde Eric.
Häpen såg Eric, hur karlen så mycket han förmådde högg Jan Jansson, som satt på roderbrädet mitt i huvudet. Sprang då genast fram, men karlen hade höjt yxan igen. Nu vände han sig och gav Eric ett hugg på högra sidan av huvudet. Förskräckt fattade då Eric karlen i bröstet och ropte: “Djävulen anfäkte Dig karl, så Du bär Dig åt: ” Därefter lyckades han få ikull honom i båten så att karlen hade axlar, huvud och armen utombords. Men tyvärr hade mannen yxan kvar i handen och Eric fick ta emot flera hugg innan han fick yxan ur motståndarens hand. Karlen krånglade sig loss och när de stred i båten grep mannen Eric om halsen. När Eric med stort besvär gjort sig fri fattade karlen hans löst knutna halsduk. För att ej bli strypt bet Eric honom i handen så att, han släppte taget om halsduken.
Eric lyckades än en gång få omkull karlen och pressa ned honom med överkroppen utombords som förra gången, men nu fick mannen tag i repet varmed masten var fastbunden i båten. (Ett vant?) Med fötterna mot ena roderpinnen försökte han hålla sig kvar. Eric Ersson var blottställd på all möjlig hjälp till sitt försvar och så sig osäker för sitt liv.
Detta allrahelst som karlen hade en stor kniv.
I denna svåra belägenhet, utan hjälp i sikte, och naturligtvis både rädd och upphetsad, grep Eric under karlens ben med armen och lyfte honom överbord. Vrok borde det ha hetat. på skärgårdsmål.
Men karlen ville inte släppa masttåget förrän Eric fattat en bräda och slagit honom i huvudet.
Eric Ersson grep sedan rodret, vände båten ifrån och skulle hissa seglet som fallit ned. Då upptäckte han att karlen låg alldeles in till båten och försökte komma upp i den igen. Eric: tog då skötflöten (torde här vara = skötklubba) och stötte till honom så att han föll tillbaka i vattnet och sedermera icke vidare varit synlig.
När Eric kom närmare Ålandet märkte han att Jan Jansson, som han trott vara död, rörde sin hand. Han ropade till Jan med dessa ord:
Kan du någonting en eller två gånger hade Jan Jansson svarat: “Ja.
När Eric kommit iland tog han sin ena, strumpa och band om sitt mycket blodiga huvud, varefter han begav sig upp till stugan. Modern och flera hemmavarande blev mycket förskräckta över Erics förfärliga utseende.
När Eric fått sitt huvud bättre förbundet hade han tagit sin 14-åriga bror Peter med sig tillbaka till båten samt ånyo frågat Jan Jansson om han orkade tala. Jan hade då sakta svarat:” Hjälp mig upp”, vilket de gjort. När de kommit till Janssons brygga hade Eric gått efter en bår varpå han och hans moder burit upp Jan Jansson.
Sedan denna Eric Erssons berättelse blivit uppläst lät tingsrätten Inspector Holmström förekomma, och som berättade:
Ovanberörde dag eller den 11 juni kommo den numera med döden avgångne Jan Jansson och förbemälte Eric Ersson seglande till Furusund. De förde med sig en okänd karl, och Jan Jansson hade sagt till denne att taga fram sitt pass. Karlen förmälte sig icke äga annat pass än ett prästbesked, som han lämnade fram. Inspectoren inhämtade av detta att mannen hette Anders Jacobsson, och var från Norsjö socken i Finland. Att han var bondson och i berörde socken begått Herrens Heliga Nattvard, samt att beskedet var utgivet av en präst med namnet A??rius. Personen hade förefallit Inspektoren misstänkt helst som beskedet var utfärdat
1797, den 2.5 maj och under prästens namn stod Kyrkoherden i stället för det vanliga Kyrkoherde, Ett ”n” var tillagt.
På Inspectorens fråga varifrån han korn hade karlen svarat: ” Från Finland. Han hade anlänt med en skuta som spruckit och kommit i marvatten. Anders Jacobsson skulle då ha tagit jollen och därmed hulpit sig till Ålandet.
”Förr i tiden böjdes ordet hjälpa – halp – hulpit”
Då karlen förstod att man misstänkte honom, hade han frågat om det inte fanns några finndrängar som kunde känna igen honom.
Inspectoren hade då anmodat Jan Jansson och Eric Ersson att följa honom neder till Bränneriet. Ingen av drängarna hade känt igen honom. Jan och Eric hade blivit villrådiga och frågade vad de skulle göra av karlen, och Ingpectoren föreslog att de skulle föra honom till Fjärdingsman Anders Persson i Västanvik. Mannen hade då sport Inspectoren om denne hade något arbete han kunde vara honom behjälplig med. Därtill hade Inspectoren tackat nej, då han ansett Anders Jacobsson misstänkt och sagt att han vore en landstrykare, och att de vaxläderskor han brukade tydligt utvisade att han olovligen begivit sig från något regemente. På fråga tillkännagav Holmström att Anders Jacobsson varit undersättslig till växten med tunnlagt ansikte och rödaktigt hår, samt iklädd grå kläder eller vallmansjacka, bruna byxor, blå strumpor samt vaxläderskor med becksömsrand och en liten svart rund hatt på huvudet.
Ytterligare till spord förmälte Holmqvist att den båt med vilken karlen kommit till Ålandet varit stulen ifrån Ljusterö. Efterfrågan om samma båt hade nämligen därifrån skett vid Furusund.
Här uppå företedde Fendriken Huldt ett av Fältskären Knape så lydande syningsattest:
Den 14 trejus var jag på Ålandet och undersökte torparen Jan Jansson som olyckligt blivit huggen. Vilket hugg alldeles kluvit huvudskålen mitt itu, att hjärnan stod tvenne fingrar över huvudskålen så brett som yxan gått ned, men ej mer än ett hugg. Han var utan all sansning och känsla och helt blå uti ansiktet.
Som härmed på begäran attesteras
Sollarö den 18 juni 1798
Johan C Knape
Häruppå företeddes en av Provincial Medicus Doctor Björk gjord undersökning med följande intyg.
Erik Ersson från Ålandet har för undertecknad behörigen blivit synt i anledning av de sår bemälte Erik Ersson medelst en yxa skall bekommit av en gynnare och funnit dem av följande beskaffenhet:
På huvudet befanns fyra stycken huggna sår, det första över näsan nära fogningen av Pann- och Näsbenen (Symphnis OS Naci). Det andra och tredje högre upp på pannan i ett parallellt förhållande mot ögonbrynen. Det fjärde på högra sidan av huvudet. över högra sidobenet (Os Bregmatis) allesammans av ungefär en halv fingers längd. Vilka sår ej allenast i anseende till djupet gått igenom de yttre integumenterna av huvudskålen utan även skadat underliggande ben, emedan benskärvor både voro synliga samt kunde med hand kännas. Dessa sår tycks vara tillfogade av en yxa vars egg varit något kullrig. Ävensom sårets Direction utvisa att den sårade ej fått dem i en stående ställning.
Sanningen härav intygas uppå min avlagda Embets Ed så sant mig Gud hjelpe till liv och själ.
Den 20 juni 1798
Svante Björklund