Uppnäs
Kanske var Uppnäs gård först då den ligger lite högre än de andra två? Uppnäs betyder egentligen mellan näsen, dvs Västernäs som 1717 hade en gård och Östernäs som hade tre gårdar vid den tiden. Men i skogen mellan Östernäs by och Strömsborg som har sitt ursprung från Uppnäs finns det även skog som tillhör Västernäs. Den första fastigheten i Östernäs A eller sedermera 1 ägdes år1556 av Per Nilsson. Han ägde även fastigheten i Västernäs. Tyvärr har jag inte kommit längre.
Uppnäs 1750
Då fanns det två bönder.
Uppnäs 1819
Då ägdeJan och Anders Persson 1/8-dels mantal var av Uppnäs.
Laga skifte Uppnäs 1853
Vid Laga skifte ägde Erik Ersson Litt A (12) som var på ¾-mantal. Per Pettersson Litt B (13) 1/8-mantal, i Östernäs, änkan efter Jan Persson Anna Ersdotter Litt C (14)1/8-mantal.
Så här berättar Annika Almborgs farfar 1935
Min fader, Anders Jansson, var född år 1829. Ang. platsen se släktuppgiften. Stället skulle ha hetat Skvalpet, av namnet att döma troligen beläget invid sjön, och de voro tre bröder. Förutom min fader var det Jan Petter, bonde i Hönsbacken, Östernäs, (gården fanns där nu ett bönehus rakt över gärdet från Uppnäs är beläget), samt Erik, vilken som helt liten drunknade i en numera igenlagd brunn invid en stor ask i Uppnäs. Deras föräldrar var fattiga, arbetsamma människor och pojkarna måste börja att förtjäna sitt bröd redan som små. De ägnade sig rätt tidigt åt skeppareyrket, då rätt vanligt med de s.k. sandskutorna, varav i Roslagens skärgård fanns en betydande flotta. Dessa skutor, förr traktens stolthet, ha nu försetts med motor och föra en lika eländig tillvaro som de se ut. Min fader byggde en hel del dylika fartyg, och skaffade sig troligen därigenom en rätt betryggande existens, så att han så småningom hade sitt hemman 5/16 mantal Uppnäs i Rådmansö skuldfritt.
Min moder, Brita Kristina Ersdotter, var född i Baltora i Frötuna socken år 1836, där hennes föräldrar, som unga tjänade vid Harka gård i samma socken, skaffat sig ett hemman, där de genom ett strävsamt och sparsamt liv redde sig rätt bra. De voro fyra syskon, nämligen Jan Erik, Anna Karin, min moder och Anders Petter, ålder i nu nämnd ordning. Deras mor dog 1893, 92 år gammal, vilken jag ännu minnes, och fadern drunknade under en sjöresa från Stockholm med en roslagsskuta något år på 1840-talet. Platsen för drunkningen var Trekanten utanför Riddersholms ägor på Rådmansö. Hans lik återfanns aldrig, och då han i sina fickor hade en större penningsumma för en såld last av hö etc., så misstänkte man, att, om liket på sin tid hittats, detsamma berövats penningarna och sedan undanskaffats. Det gick nog ofta så till i vår skärgård på den tiden. Kampen för tillvaron var hård, och sinnena voro nog i allmänhet ej av vekaste slaget.
Fädernehemmet
Det fanns ingen lyx i vår stuga om två rum och kök samt en liten mjölkkammare. Kökets inredning bestod av några enkla stolar, 2 sängar, ett par soffor, ett bord, vars skivor kunde fällas upp för att tjänstgöra som matbord, samt ett skåp i en hörna. Där fanns en stor öppen spisel med åtföljande bakugn. I den öppna spiseln placerades senare en Bolinders järnspis, men brasorna i den öppna spiseln lågade i alla fall rätt flitigt om kvällarna, ty ljuset därifrån måste ersätta delvis den dyrbarare fotogenlampan. Det var nog si och så med belysningen, men ändå arbetades det flitigt om kvällarna, dels med lagning och nytillverkning av redskap sjöbragd (nät och skötar) samt dels med tillverkning av redskap för lantbruket, möbler etc., varjämte kvinnorna stickade, vävde och spann kvällen lång.
Vi voro i hemmet fyra söner, som växte upp så gott vi kunde, stränghet från fars sida saknades icke, men han var rättvis, och han kände ansvaret av sitt kall. Vi fingo nog en hel del religion till livs, men detta har icke skadat någon av oss ute i livet. Vi ha åtminstone vetat att skilja mellan gott och ont, och detta har hjälpt oss igenom livets skiftningar. Ibland kom mormor på besök, och då var nog utrymmet ännu mera begränsat, ty i köket vistades och sovo vi alla, en kammare som låg i byggnadens östra ända, användes blott vid event. besök av predikanter, gårdfarihandlare, och andra storheter.
Då ett så litet hemman i Roslagen var det på den tiden ej så lätt att slå sig fram med stor familj. Man klagar även nu över svårigheter i samma hänseende, men äro nu tiderna för lantbrukaren gyllene mot då. Det är endast de större anspråken på livet, som numera göra det svårt för lantbrukaren, varför det ej skulle skada, om denne igen försökte sig mera på självförsörjning liksom förfäderna på min tid gjorde.
I hela vårt hushåll omsattes väl på den tiden knappast mer kontanter, än vad den lägst avlönade tjänsteflickan nu har att reda sig med, ca. 3-à 400 kr. per år på sin höjd. En strävsam och arbetsam far samt en sparsam mor behövde på den tiden ej mycket för att föda igenom sin familj, även om barnaskaran var stor. Tills vi pojkar konfirmerades bestods oss intet annat än hemmavävt tyg till kläder. Det var visserligen lite brokigt och felrandigt ibland, men starkt var det att slita på, vilket ju var huvudsaken. Allt tillverkades hemma för att kostnaden därför skulle bli den minsta möjliga. Lin odlades, bereddes och spanns, får höllos i tillräckligt antal för att ullen, som av mor själv färdigställdes till finaste garn, skulle räcka till strumpor och kläder. Ölet bryggades hemma men förekom blott till antid och jul, brödet bakades likaså hemma, och mjölkningen måste om sommaren ske en halv timmes väg från hemmet, där mor, tills vi blevo så stora, att vi kunde hjälpa till, måste bära tvenne tunga mjölkflaskor ensam på den långa och oländiga vägen kväll och morgon. Hur mor kunde räcka till för allt detta, synes mig som en gåta, ty i fall var hon även med på arbetena ute, vid trösk, and- och skäratid, men det blev väl icke så noga med städningen och puts. Hemmet hade ändock anseende om sig att ej vara försummat. Jag tror mig kunna säga, att det allmänt betraktades med vördnad och som snyggt och välordnat, Men vi kunde ofta redan kl. 3 om morgnarna höra att mor var i farten, kardornas räff, räff framför brasan eller vävstolens taktfasta slag voro bevis nog. Ni, nutidens fruar, som klaga över eder svåra lot ha ni någon enda gång tänkt på vad edra föregångare på landsbygden fått vara med om, och detta blott för 40 à 50 år sedan? Lönen för mödan var nog ringa, men den tillfredsställelse som det idogt genomförda arbetet bringade, känna nutidens i överflöd och missnöje levande människor icke till. Så mycket sämre för dem. De äro att beklaga.
Jag var den yngste av de fyra bröderna, född den 31 mars 1878, och växte upp så som andra välartade barn i allmänhet, dock kanske något förklemad på grund av min egenskap som lillebror. Uppfostringsmetoderna voro då också helt annorlunda än nu, och i ett så strängt religiöst hem som vårt betraktades ett barn mer som olydigt, om det på egen hand eller tillsammans med jämnåriga företog sig något, som ej helt sammanföll med de vuxnas åsikter dvs. att man i huvudsak redan som barn borde ägna sig åt nyttigt arbete. Läste man därtill flitigt bibeln, så voro alla förutsättningar för ett välartat barn förhanden. Detta vare icke sagt som någon anklagelse, ty, sett från föräldrarnas synpunkt på den tiden, var nog detta uppfostringssätt det enda riktiga och fullt tillfredsställande. Hos oss pojkar var däremot tillfredställelsen, som man väl förstår, rätt måttlig, ty en pojke sitter ej gärna i timtal på sin fria söndag och läser dagens predikan ur en gammal postilla, när han vet att kamraterna utanför stugan redan äro i full fart med sina lekar och upptåg. Med detta kunde ju ej ändras, och när vi vuxit större, dvs. efter konfirmationen, blev det också större frihet, som dock knappast gavs utan fastmer togs. Ett ganska ofta praktiserat knep var att på natten hoppa ut genom ett fönster och sedan ansluta sig till sina kumpaner. Detta gick så mycket bättre föräldrarna ovetandes, emedan vid denna tid vårt boningshus ombyggts, och vi pojkar disponerade ett rum för oss själva en trappa upp. Här fanns en brandstege, som rests invid vårt fönster och denna missbrukades nog då och då för ej avsett ändamål.
Efter avslutad skolgång i Östernäs mindre folkskola, som bestod oss undervisning under 5 månader pr år, låg min håg nog, såsom hos varje annan yngling, att få vara med om något annat, att få komma ut i världen och se, vad denna kunde bjuda en ung man. 1901–1904 arbetade jag som inköpare och korrespondent i firman Wilh. Becker, vars innehavare då var Herman Gentele som var uppväxt i Östernäs, född 1859. Mer om denna släkt senare. Min bror Anders Algot, född 1872, stannade på landet och övertog fars hemman, som han skötte med energi, tillköpte flera hemman vid sidan, och blev stor lantbrukare samt var i sin krafts dagar även en betrodd kommunalman. Sedan många år har han lantbruket utarrenderat, och njuter nu sitt otium cum dignitate (latin: ‘vila med värdighet’) i sin stuga på Östernäs äng.
