Ingress
Att finna sina rötter är populärt, så populärt att det både finns radio- och TV-program om detta.
Många som söker sina rötter fastnar på att fadern är okänd. På 1880-talet föddes vartannat barn i Stockholm utom äktenskapet och de flesta av dessa lämnades bort.
Gustav III:s regering utfärdade 1785 en förordning om att barn inte skulle behöva växa upp på barnhem, utan istället skulle placeras på fosterhem.
Mellan 1847 och 1918 förekom bortauktioneringar av barn. Vårdnaden togs över av den som bjöd lägst.
Under mitt arbete med familjen Genteles historia har jag fått många skrönor berättade. När jag nu har börjat beskriva Östernäs historia, där nästan alla barnen Gentele är födda så råkade jag ut för flera barnhusbarn vars omständigheter väldigt väl passade in på Gentele-historien.
En alltför ung mamma
1857 föds Anna Lovisa Hallstedt i Ormkärrstorpet som låg strax norr om Riddersholm f.d. skola på Östernäs, Rådmansö. Lovisa blev senare piga på Riddersholm.
1876 födde Lovisa sitt första barn som hette Axel Leonard. Fadern var stalldrängen Oskar Lilja, född i Säby 1857. Det oäkta barnet togs om hand av Oskar Liljas föräldrar som då bodde i Gillberga på Rådmansö.
Det faderlösa barnet
I slutet på februari 1878 blir Lovisa åter gravid. Den 24 november 1879 föder hon Carl Oskar Stanislaus. Den här gången är fadern okänd. Detta kommer att bli vår huvudperson.
Lovisa blir gravid igen
Lovisa fick även dottern Agnes Josefina född 1882 med Oskar Lilja innan de gifte sig 1883. I äktenskapet fick de sedan även sonen Carl Johan född 1884. I samband med äktenskapet flyttade både sonen Axel och fadern Oskar till Riddersholm. 1885 flyttade familjen sedan till Sänsjö i Frötuna.
Vår huvudperson blir barnhusbarn
Carl Oskar Stanislaus Hallstedt blev efter födseln barnhusbarn. 1880 auktionerades han ut till mjölnaren i Östertorpet på Riddersholm, Magnus Otto Carlsson och hans hustru Hilma Margreta Bentzlin. Idag finns flera av hans släktingar kvar i Östernäs och några driver bland annat Östernäs båtvarv. Läs gärna mer om Oskars liv www.östernäs-skifteslag.se/ormkärret
Barnhusbarnskort
Ett ovanligt namn leder oss till två möjliga faderskandidater?
Oskar hade ju ett ovanligt förnamn, Stanislaus. Vid tiden 1870–1880 fanns det i Sverige endast 12 personer med det namnet, varav två personer bodde i Norrtälje kommun.
Dessa två personer kom från ett betydligt rikare hem än Ormkärrstorpet. De hette:
- Alexander, Stanislaus Gentele, född 1861-05-07
- Eric, Oskar, Stanislaus Gentele, född 1863-05-11
Deras föräldrar hade 1859 köpt hemmanet av Björklunds sterbhus där mangårdsbyggnaden låg nere vid vattnet.
Deras moder hette Henrietta Amalia Carolina Gentele, född Bleckschmidt i Warszawa, Polen år 1825. Hennes mor var Josepha Piatkowska, kallad “den polska prinsessan”. Läs gärna mer om Gentele här:
Fadern var Johann Georg Gentele född i Michelbach, Schwäbisch Hall, Württemberg (Idag Tyskland) 1813. Han var kemist och företagsledare. Medan familjen bodde på Östernäs bodde han oftast på andra orter i Europa eller i Sverige. Mot slutet av 1800-talet ägde han tillsammans med sin son Herman Gentele Beckers färgfabrik på Liljeholmen i Stockholm.
Carolina och Johanns barn fick en ordentlig utbildning och pratade redan vid 3 års ålder franska, tyska och svenska. Carolina kunde själv prata 6 språk, polska, ryska, franska, tyska, engelska och svenska. När pojkarnas systrar skulle diska hade de vita handskar på sig för att inte förstöra sina händer. Alla barnen fick sedan utbildning i diverse privatskolor.
Kunde någon av dem vara fadern?
Om någon av dem skulle vara fadern till Lovisas Oskar skulle de i så fall ha varit 15 och 17 år gamla vid tillfället. Redan 1877, dvs. som 16-åring flyttade Alexander från Östernäs till sin storasyster Emilia i Vingåker.
Eric bodde vid den tiden i Stockholm på ett pojkpensionat med fadern som övervakande hans studier. Men vi vet att Eric precis som sina andra bröder ofta var ute på Östernäs hos sin mor och lillasyster Ebba Gentele.
Som vuxen blev Eric Disponent på Beckers färgfabrik på Liljeholmen.
Men hans kärlek till Rådmansö gjorde att han år 1900 köpte flera gårdar i Tomta by, slog ihop dessa till en stor gård som han sedan drev med hjälp av rättare, drängar och pigor fram till att han själv flyttade ut med hela familjen någon gång 1917. Skälet enligt min mormor som av den orsaken fick avsluta sin utbildning var för att inte luras av pojkar i staden. Istället blev hon kär i äldsta sonen på Gillberga gård Soldan Gillemar, som senare blev min morfar.
Kan dödsskjutningen på Tomta gård 1923 leda oss till fadern?
Natten till den 17 juni 1923 sköt Eric Gentele sin avskedade dräng, den 25 åriga Edvin Kihlstedt i benet med ett hagelgevär. Han förblödde av skadorna och dog.
1910 bodde Edvin Kihlstedt i Ormkärret där Carl Oskar Stanislaus Hallstedts moder var uppväxt.
Den medialt stora rättegången har beskrivits i många dagstidningar. Rättens utslag blev att Eric friades helt.
Under rättegången framkom flera motstridiga uppgifter. Eric Gentele försvarades av Greve Carl Göran Sture Kalling och den allmänna åklagaren hette Axel hägg.
Eric Gentele ansåg sig hotad till livet (ur Aftonbladet 1923-08-28)
För att ni ska kunna bilda er en uppfattning om detta mål har jag använt mig av Aftonbladets artikel som varit någorlunda neutral jämfört med flera andra tidningar.
Enligt vad ing. Gentele vid polisförhöret, som hölls den 17 juni uppgivit, var han på kvällen ute och promenerade men kom hem vid 10-tiden. Då hörde han från övre våningen röster och buller, varifrån han antog att hustrun (Anna)
och G:s 14-åriga dotter, Svea, svävade i fara. G. ropade för att skrämma fridsstötaren, varvid en stor och grov man uppenbarade sig i mörkret. Han hotade G., som drog sig tillbaka och hämtade ett hagelgevär. Ett skott lossades och främlingen- hemmansägaresonen Carl Edvin Kihlstedt från Aspnäs – sårades i knäet. Vid 4-tiden avled han på Norrtälje lasarett.
”Var ni rädd för inkräktaren”? frågade domaren.
G. svarade att han ansåg sig hotad till livet och f. ö., tillägger han, kan en utomstående icke göra sig en föreställning om hur man känner sig, när en bov befinner sig i huset mitt i natten.
Att G. tog till hagelgeväret berodde ej på att han tänkte skjuta Kihlstedt, utan meningen var att endast skrämma honom.
Åklagaren anmärkte, att eftersom Gentele ropat till Kihlstedt: ”Går ni inte, så skjuter jag”, så måste G. ha sett inkräktaren.
Svarande vidhöll emellertid som förut, att det varit så mörkt, att han ej kunnat se K. och att han endast haft för avsikt att skrämma honom. Det hela skedde instinktivt. ”Tänkte ni på, hur ni riktade bössan?” frågade ordförande.
Skottet lossades mot golvet i avsikt att skrämma.
”Jag tänkte skjuta mot golvet, och att det träffade i knäet visar ju detta.”
”Såg ni verkligen icke alls mannen?”
”Nej, det var mycket mörkt och gardinerna nerfällda.”
Åkl. invände, att han och länsdetektiven vid besök på Tomta intagit samma positioner, som svaranden och K vid tillfället i fråga och att de mycket väl kunnat se varandra.
Svaranden framhöll till sitt försvar, att den 17 juni varit mulet, och försvarsadvokaten menade, att G:s syn kanske ej var så god. Svaranden är nämligen en 60-års man, spensligt byggd och magerlagd.
När G. skjutit, kom hustrun (Anna, min anm.) nedrusande och ropade till G. att han icke skulle gå närmare. Han avlägsnade sig också, tog en cykel och skaffade läkarhjälp.
Åkl. Menade att G. i stället borde undersöka den sårade, varemot svaranden invände, att han icke kunnat veta, om och i vad mån K. var sårad. F.ö. trodde G. att den beskjutne var en sinnesrubbad, som tidigare bott hos honom och hotat honom till livet.
G. har förut varit utsatt för verklig livsfara.
Landsfogde Hägg genmälde, att man under alla förhållanden bör undersöka en person som man kan misstänka vara sårad. Men försvarsadvokaten påpekade, att G. hade skäl att behandla sina nattliga besökare med försiktighet. Enligt en tidningsartikel som företeddes, har G. nämligen en gång 1914 blivit utsatt för verklig livsfara, och då var det också en dåre som spelade huvudrollen.
Kihlstedt har, berättade ing. G. i det följande, tidigare varit i hans tjänst, men några misshälligheter ha ej förekommit mellan husbonden och den anställde. K. hade emellertid flera gånger varit rörd av starka drycker och då haft ett svårt humör. En gång t.ex. hade han sparkat upp en köksdörr.
Åkl. frågade varför G. riktat vapnet åt det håll där K. befann sig, oaktat avsikten varit att blott skrämma.
”Jag finner det oförsvarligt att man beter sig på sådant sätt. Hade det varit första gången skulle jag inte ha sagt något, men ingenjören berättade ju själv om saker som borde ha gjort er härdad.”
Härefter övergick man till vittnesförhören, vilkas innebörd var att, som åkl. framhöll bevisa trovärdigheten av de berättelser som framkommit från den ifrågavarande nattens händelser. Åkl. ansåg nämligen, att vad han ute i bygden hört om Kihlstedt i viss mån stred mot G:s relation.
Vittnena påstå, att Kihlstedt varit lugn och sansad.
Den förste som hördes var David Johansson. Han berättade, att K. hade ett ”lugnt och nästan barnsligt sinnelag. Han var sansad och pålitlig, en stillsam och hygglig ung man”. En och annan gång hade vittnet sett K. onykter, men han tycktes ha ett mycket gott ölsinne. Några kraftuttryck och svordomar brukade han ej använda.
Vittnet Carl Linus Lindgren hade känt K. sedan 4 år tillbaka. Han har funnit K. ”lugn, sansad och snäll”. Han har varit ytterligt hövlig och rent av lite enfaldig. Vittnet hade aldrig sett K. uppretad, icke ens då han druckit något. Om K. skulle kommit att bli närvarande vid ett slagsmål, hade han nog för så vitt ingen retat honom, förblivit passiv, trodde vittnet.
Vittnet Elin Mattsson – som ej saknade en humoristisk ådra – berättade med litet dramatiska åtbörder om att K. natten till den 17 varit på besök hos henne i tydligt berusat tillstånd.
”Han sade själv att han var full och höll på att ramla i diket. Han kastade sig på en soffa och gapade och sjöng.”
Vittnet hade hört klagomål över att Kihlstedt hade så starkt spritbegär, men han hade ett lugnt sätt och brukade ej visa sig retad eller våldsam.
G. Lundberg bodde den 16 juni i en kolonistuga på Rådmansö. Vid halv 9-tiden bultade en man som sedan visade sig vara Kihlstedt, på köksdörren. Vittnet Lundberg och vittnet Greta Andersson hade öppnat och samtalat en stund med K. Han hade frågat om flickorna skulle ut på dans o.s.v., K. verkade berusad men ej så att han raglade. Efter en stund avlägsnade sig K., men återkom vid 11-tiden och sade att han ville in. Men när han fick besked, att detta ej gick för sig, avlägsnade K. sig. En stund därefter kom fru och fröken Gentele springande under rop på hjälp. Sedermera såg vittnet K. ligga på golvet i ett av G:s rum. Han var då förbunden, jämrade sig och verkade sanslös.
Ingenjör G. hade förklarat, att han måste söka hjälp och avlägsnade sig skyndsamt.
Åklagare anmärkte, att svaranden ändå ej måtte begivit sig bort så skyndsamt, eftersom fru och fröken G. först hunnit vara borta och skaffa hjälp.
”Vad gjorde ni under tiden?” frågade ordföranden.
”Det kommer jag inte ihåg, och det tar för övrigt blott en halv minut att springa till kolonistugan.”
Svaranden verkar mycket tillförlitlig när han talar, och han framhåller gång på gång, att han kanske varit villrådig en minut, men att det säkert varit ett ögonblicks verk för hustrun och dottern att springa efter hjälp.
Gerda Andersson som varit tillsammans med föregående vittnen ute på Rådmansö, hade en likartad berättelse att avge.
Vittnet Vilhelm Andersson hade vid 12-tiden på natten kallats till Genteles villa, där han funnit K., som han endast obetydligt kände, liggande sanslös i en blodpöl på golvet. Vittnet hade hjälpt till att förbinda K., varefter på vägen till sjukhuset anlagts ännu ett förband.
Rekonstruktion av händelseförloppet
Landsfogde Hägg hade avskjutit ett hagelskott i Genteles villa och därefter varit borta i 10 minuter. Han hade sedan ej kunnat märka någon krutrök.
Detta ville åklagaren meddela, enär det framhållits, att man efter skottet borde ha märkt krutrök, om det avlossats inne i villan.
”G. har handlat i nödvärn.”
Försvarsadvokaten greve Kalling inlämnade härefter till rätten en skrivelse, vari bl.a. framhålles att de åtgärder G. vidtagit till skydd för sig och sin familj. ägde rum under omständigheter som i sällspord grad berättiga till nödvärn. Nödvärnsrätt förelåg, såväl enl. par. 7, 1 och 11 mom. som enl. par. 11 i kap. 5 strafflagen.
Tydligen genom att K. samma ögonblick som skottet avlossades rusade fram mot dörren, blev han träffad av detsamma, ehuru på grund av gevärets avsiktliga riktning snett nedåt i en kroppsdel, i vilken ett skottsår plägar vara relativt ofarligt.
Olyckliga omständigheter, förmodligen sårets beskaffenhet, såväl som K:s motstånd vid förbindandet, medförde emellertid i detta fall döden.
Så vitt jag kan förstå, slutar försvarsadvokaten, grundar sig ej åkl:s talan på någon dennes uppfattning att G. överskridit sin nödvärnsrätt, utan på en naturlig önskan att få förloppet vid den sorgliga händelsen utredd på det allsidiga och offentliga sätt som en rättegång medför, och på grund av de ovederhäftiga sensationsrykten rörande samma förlopp, som kommit i omlopp och även återgivits i pressen, kan G., trots obehaget att bli ställd under åtal, icke annat än biträda denna önskan.
Härefter förklarades målet – på begäran av åkl., som önskar flera vittnens hörande – uppskjutet till tisdagen den 23 oktober.
Lite övriga fakta
- 1923 fanns det en dansbana på vänster sida vid infarten till Lilltorp från E18 då man kommer från Norrtälje. Där hade Edvin Kihlstedt varit samma kväll.
- Carl Oskar Stanislaus Hallstedt hade även en halvbroder på sin mamma Lovisa Hallstedts sida som hette Axel. 1910 var han dräng på Tomta, men hade slutat vid dödsskjutningen av Edvin. Om han hade fått sparken eller ej har jag inte lyckats hitta.
Uppgifter som andra tidningar beskrivit
- Eric Gentele hade hotat Edvin Kihlstedt med pistol flera gånger. Vittnen påstod även att Edvin hade sagt att Eric ville döda honom.
- Vid polisutredning på Tomta hittades en blodig matta och flera handdukar i en tjärn i skogen.
Anekdoter som framkommit då jag pratat med olika personer.
Birgitta Hallstedt har berättat för mig att hon ett tag arbetade som brevbärare. Vid ett tillfälle stannade hon till hos en släkting till Edvin Kihlstedt som berättade att han visste att Edvin varit på dans och han hade skjutits på väg därifrån och inte inne på Tomta.
Min släkting Hans Gentele som var 10 år vid dödsskottet har berättat för mig att när Eric skjutit drängen så ringde han till sina släktingar som var på sitt sommarställe i ”lilla Furusund”. De hade då tagit sin snabbgående båt till Östernäs för att på bästa sätt vara Eric behjälplig. Han berättade även att Eric på sin dödsbädd hade erkänt att han dödat Eric.
Vad har då detta med Carl Oskar Stanislaus Hallstedts fader att göra?
- Varför gav Lovisa sin son ett namn som var så likt Eric, Oskar, Stanislaus Gentele?
- En förklaring kan ju vara att hon tyckte att han skulle få ett namn som liknade de mer ”förnäma” pojkarna Gentele. Själv har jag, min son, mina barnbarn samma namn som min morfar som hette Soldan. Som äldsta sonen på den stora gården Gillberga ville säkert hans föräldrar ha samma namn vars ursprung kommer från den ”fina” familjen Ridderstad på Riddersholm.
- Eller var det för att Eric var pappan, trots att han var några år yngre än Lovisa? Familjen Gentele hade säkert råd att tysta Lovisas familj för att slippa en skandal. Mamma Carolina hade 1882 sålt ett pärlhalsband för 10 000kr vilket på den tiden var extremt mycket pengar.
Att Carl Oskar Stanislaus Hallstedt och sin halvbror Axel Leonard Jansson Lilja född 1889 kände varandra råder ingen tvekan om.
- Kan det ha varit så att Axel hotade Eric med att berätta att han var fader till Carl Oskar Stanislaus Hallstedt och då antingen fick sparken eller blev mutad till tystnad av Eric?
- Kan det ha varit detta som orsakade att Eric tillslut sköt Edvin Kihlstedt?
- Kanske har dödsskjutningen inte något alls med detta att göra.
Epilog
Min avsikt med denna berättelse har inte varit att misskreditera min mormors far eller finna om Eric Gentele kan vara fader till Carl Oskar Stanislaus Hallstedt. Enda möjligheten till detta är att använda sig av dagens DNA-teknik. För mig räcker det dock med att dela med mig av en som jag tycker spännande berättelse.